Avgifter intjänade, jämförelsealternativet missat

Förutsättningarna

Hypotetiskt utbildningsfall. NOVA och USDX är fiktiva token; USDX antas förbli värd exakt 1 USD enbart för att isolera matematiken. Detta är ingen protokollrekommendation eller prognos för likviditetsleverantörers avkastning. Imani tillför en NOVA värd 1 000 USD och 1 000 USDX till en förenklad konstantproduktpool med fullt prisintervall. Hon ser avgiftsintäkter samlas och antar att det betyder att likviditetstillförsel måste slå passivt ägande av de två tokenen.

Fastställ rätt kontrafaktiska jämförelse

Startpositionen är värd 2 000 USD. Om vi för tillfället bortser från avgifter, låt x representera NOVA och y representera USDX. Invarianten är x × y = 1 000. I denna undervisningsmodell är poolens marginalpris y ÷ x. När externa marknader omvärderar NOVA för arbitrageaffärer poolen mot det priset och ändrar tillgångarna som hör till likviditetspositionen. Imani behåller inte ett konstant innehav på en NOVA.

Jämförelseportföljen håller helt enkelt en NOVA och 1 000 USDX utanför poolen. Den påverkas av samma externa prisrörelse i NOVA men ombalanseras inte genom poolmekanismen. Att enbart jämföra likviditetspositionen med dess ursprungliga värde på 2 000 USD besvarar om den tjänat eller förlorat dollar. Att jämföra den med oförändrade tokeninnehav besvarar en annan fråga: om likviditetstjänsten förbättrade utfallet jämfört med att behålla samma ursprungliga tillgångar.

När den volatila token fördubblas

Anta att NOVA stiger till 2 000 USD. Lös y ÷ x = 2 000 tillsammans med x × y = 1 000. Resultatet är x = √0,5, cirka 0,707107 NOVA, och y = √2 000 000, cirka 1 414,214 USDX. Poolpositionen är därför värd ungefär 0,707107 × 2 000 USD + 1 414,214 USD = 2 828,43 USD före avgifter.

Behåll-portföljen är nu värd 3 000 USD: en NOVA à 2 000 USD plus 1 000 USDX. Likviditetspositionen ligger 171,57 USD efter, eller ungefär 5,72 % under detta jämförelseinnehav. Ändå ligger den 828,43 USD över sitt startvärde. Båda påståendena är sanna. Termen impermanent förlust beskriver en relativ värdeeffekt, inte ett påstående om att positionen måste visa negativ dollaravkastning. En prisvändning kan ändra skillnaden, men varken en vändning eller en fullständig ekonomisk återhämtning är garanterad.

Lägg till avgifter utan att dölja genomförandekostnader

Anta att Imani får 90 USD i separat redovisat avgiftsvärde under denna hypotetiska period. Om avgifterna behandlas som kontanter utanför invarianten för en förenklad jämförelse blir värdet 2 918,43 USD före kostnader för avslut. Hon betalar sedan totalt 25 USD i nätverkstransaktionskostnader och 15 USD i ytterligare genomförandekostnader för växling. Nettovärdet blir 2 878,43 USD. Det är fortfarande 121,57 USD under jämförelsevärdet på 3 000 USD brutto för att behålla tillgångarna.

För en rättvis jämförelse på lika villkor antar vi att även avveckling av behåll-portföljen skulle kosta 10 USD. Dess nettovärde är då 2 990 USD, och likviditetsvägen ligger 111,57 USD efter. Avgiftsredovisningen i verkliga pooler kan förändra reserver eller innebära separata avgiftsfordringar; exemplet separerar avsiktligt avgifter för att inte låtsas vara en exakt beskrivning av ett protokoll. Skatter, priser på belöningstoken och återinvestering utelämnas. Dessa utelämnanden hör hemma bland antagandena, inte gömda i en imponerande annualiserad avkastning.

Nedgången är ingen spegelvänd vinst

Om NOVA i stället halveras till 500 USD blir poolpositionen utan avgifter √2 NOVA och √500 000 USDX: cirka 1,414214 NOVA och 707,107 USDX. Värdet är 1 414,21 USD. Portföljen som bara behålls är värd 1 500 USD. Det relativa underskottet är åter ungefär 5,72 %, men poolen har nu även en absolut förlust på 585,79 USD från startvärdet 2 000 USD. Fler enheter av en fallande token är inte i sig bevis på ett gynnsamt utfall.

Exemplet förutsätter att USDX ligger kvar på 1 USD och att båda token fortfarande kan överföras. Om den antaget stabila tillgången tappar sin koppling eller ett kontrakt komprometteras kan det ekonomiska utfallet inte beskrivas enbart med denna prydliga tvåprisformel. Koncentrerad likviditet innebär dessutom intervallgränser och en annan utveckling av innehavet. Formeln för hela prisintervallet bör inte klistras in i en position med ett smalt intervall som om positionerna vore utbytbara.

Vad beslutet faktiskt kräver

Imani behöver skäl att tro att den osäkra nettoersättningen för att tillföra likviditet är acceptabel i förhållande till innehavsrisk, transaktionskostnader och operativ exponering. En avgiftssats är ingen utlovad realiserad avkastning: handelsvolym, hennes andel av aktiv likviditet, konkurrerande leverantörer och tokenvärden kan ändras. Ombalansering eller flytt av intervall skapar ytterligare transaktioner och kan realisera exponeringen till ogynnsamma priser.

Ett alternativ är att behålla de två ursprungliga tokenarna utan att tillföra likviditet. Ett annat är att inte äga någon av dem, vilket tar bort den fiktiva NOVA-exponeringen i stället för att bara ändra dess förpackning. En mindre experimentell allokering kan begränsa det exponerade beloppet men undanröjer inte kontraktsrisken. En disciplinerad granskning dokumenterar jämförelsen med att bara behålla tillgångarna, alla kassaflöden och en konsekvent värderingstidpunkt. Annars kan lockande avgiftsintäkter skymma en större alternativkostnad eller en faktisk kapitalförlust.

Pröva en större förändring i prisförhållandet

I ett separat scenario utan avgifter stiger NOVA från 1 000 till 4 000 USD. Samma invariant ger 0,5 NOVA och 2 000 USDX: poolpositionen är värd 4 000 USD. Att behålla de ursprungliga tokenen skulle ge 5 000 USD. Den relativa eftersläpningen når 20 %, trots att poolens dollarvärde har fördubblats.

0.5 × 4 000 + 2 000 = 4 000 USD; 4 000 / 5 000 − 1 = −20%

Med tidigare utträdeskostnader, 40 USD för poolen och 10 USD för innehavet, behövs 1 030 USD i separat redovisade avgiftsintäkter för att nå jämförelsens nettovärde 4 990 USD. Det är en redovisningsmässig tröskel för scenariot, ingen avkastningsprognos. Vägar med samma slutpriser kan ge olika handelsvolymer, avgiftsintäkter och transaktionskostnader.

Där resonemanget går fel